Konst

Vid trappan ned mot Festsalen möter vi den första utsmyckningen från en av Halmstadgruppens medlemmar – Axel Olssons väggmosaik ”Arbetaren bygger samhället” – en hedersbevisning till bagaren och politikern Yngve Lindgren som kämpade för att Halmstad skulle få sin teaterlokal.

När du går upp för den vackra marmortrappan och tittar snett upp till höger kan du ana Barbro Nilssons fantastiska gobeläng, "Hamnen i Lissabon". Den är vävd efter en skiss av Sven ”Xet” Erixson. Väl uppe kan du gå lite åt vänster utmed trappräcket för att se hela vävnaden i sin glans. Denna vävnad var en gåva från staden Halmstad i samband med invigningen av Halmstads Teater 1954.

När du har gått förbi garderoberna och svänger vänster med sikte mot dörrarna in till Stora salongen ska du göra ett stopp. Till vänster ser du Erik Olssons gallersmide "Komedianten". Bland figurerna i gallret märks Apollon med sin lyra och Harlekin. Precis när du passerat gallersmidet ska du låta ögonen söka sig in mot vrån vid fönstret. Där hittar du Liss Erikssons fina bronsskulptur "Oskulden". 

Den högra väggen vid entrén till Stora salongen upptas av en stor freskmålning utförd av Halmstadgruppens samtliga medlemmar. Målningen bär namnet ”Teaterns utveckling genom tiderna”. Respektive konstnär har valt ett tema med anknytning till teaterhistorien.

Axel Olsson skildrar ”Det antika dramat” och Erik Olsson ”Mysteriespelet”. "Marionetter” är Esaias Thoréns bidrag medan Sven Jonson har valt ”Musiken”. Stellan Mörners parti bär namnet ”Ur teaterns värld” och Waldemar Lorentzon har valt att skildra ”Livets drama”.

Barbro Nilsson, född Lundberg, 1899–1983 var en svensk textilkonstnär. Hon var huvudlärare i textil vid Konstfackskolan 1947–1957. Som konstnärlig ledare för Märta Måås-Fjetterströms vävateljé i Båstad mellan 1942–1970 skapade hon mängder av mattkompositioner, ofta i flera olika färgställningar. En av dessa finns här på teatern, "Hamnen i Lissabon". Den är vävd efter en skiss av Sven ”Xet” Erixson - en av Sveriges stora målare.

Sven Erixson tog sig tidigt smeknamnet Xet. Mångsidigheten ledde honom till att använda olika uttrycksmedel förutom måleri i olika material; grafik, glas, textil, scenografi och kostym, dekorationsuppdrag på stora ytor i offentliga byggnader. Sven var var professor vid Konstakademin i tio år. Sven ”Xet” Erixson föddes 1899 och levde till 1970.

På vänster sida om dörrarna in till Stora salongen på Halmstads Teater finns en fantastiskt glaspjäs. Konstnären heter Edvin Öhrström, 1906-1994, och var en skulptör, glaskonstnär, tecknare och grafiker. Öhrström växte upp i Halmstad och utbildade sig sedemera till teckningslärare på Tekniska skolan i Stockholm 1925-1928 och på Konsthögskolans skulpturlinje 1928-1932 med Carl Milles och Nils Sjögren som lärare. Öhrström tilldelades en kanslermedalj 1930, en kunglig medalj och ett resestipendium 1932 som användes flitigt i Europa. Edvin har gjort många offentliga konstverk, den mest kända är glasobelisken Kristall-Vertikalaccent på Sergels torg i Stockholm. Men vi har även en granitskulptur, Kungamötet, utanför rådhuset här i Halmstad. Inget material var honom främmande.

Kungamötet skildrar mötet mellan den danske kungen Christian IV och den svenske kungen Gustav II Adolf i Halmstad 1619. Händelsen inträffade i samband med att den sista lösen på Älvsborgs fästning skulle betalas och kombinerades med en fest i sann 1600-talsanda. Båda kungarna var kända som festprissar och det sägs att de fick bäras i säng efter gästabudet. Runt stenen skildras det festande folket och livet i Halmstad.

Vid sidorna av scenen i Stora salongen på Halmstads Teater kan du se tidstypiska målningar av Erik Törning och Hans Fagerström. I Törnings verk till höger om scenen ser vi figurer hämtade ur astrologin. Halmstadbördige Erik Törning, 1928-1999 var en svensk målare, tecknare och grafiker. Han studerade vid Slöjdföreningens skola och för Endre Nemes vid Valands målarskola i Göteborg 1947–1951 samt under studieresor till Nederländerna, Frankrike, Spanien och Italien. Tillsammans med sin bror enrollerades han bland Halmstadsgruppens yngre medlemmar och har bland annat medverkat i samlingsutställningarna på Hallands museum och vid Liljevalchs Stockholmssalonger. Han var svensk representant vid Biennalen i Paris 1961. Samma år deltog han i Svenska konstnärernas förenings utställning på Konstakademien i Stockholm.

Den magnifika takkronan i Stora salongen på Halmstads Teater ritades av byggets arkitekt, Gösta Hedström, 1895-1966. Han utbildade sig till arkitekt vid Tekniska elementarskolan i Borås och Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. 1925 kom Hedström till konsumentägda KFAI, där han skulle stanna till 1956. Under sin tid på KFAI ritade han flera butiker för Kooperativa förbundet, bland dem Sveriges första självbetjäningsbutik vid Odengatan 31 i Stockholm som öppnade 1941 (!). Om du trodde självbetjäningsbutiker var något nytt så... Hedström medverkade även vid Stockholmsutställningen 1930. Han var ansvarig arkitekt för bland annat "Folkets hus" i Gävle och "Halmstads Folkets hus och Teater" i Halmstad (numera Halmstads Teater).

Halmstadgruppens sex medlemmar – Sven Jonson, Waldemar Lorentzon, Stellan Mörner, Axel Olson, Erik Olson och Esaias Thorén – var kanske mest känd för sina pionjärinsatser i svensk konsthistoria på 1920- och 1930-talet genom införandet av surrealismen i Sverige. Men medlemmarna kom också med tiden att utveckla sina egna individuella spår. På 1940- och 1950-talet utförde flera av dem en mängd offentliga utsmyckningar. Många av dessa är platsspecifika verk och fresker. Halmstads Teater är ett typiskt exempel på detta. Du hittar konstnärernas verk i olika former och material; metall, målningar och mosaik. Ofta har dessa utsmyckningar kubistiska och konkretistiska inslag, som ett arv efter den modernism gruppen skolats i. På 1960-talet återknyter dock flera av gruppens medlemmar till ett surrealistiskt bildspråk.

Medlemmarna i Halmstadgruppen delade ett gemensamt förflutet - mötet med den moderna konsten i ett blomstrande Europa, upptäckten av surrealismen och åren med Söndrumskolonin.

Konstnärskollektivet Halmstadgruppen är unik på så vis att den aldrig upplöstes. De sex konstnärerna förblev en konstnärsgrupp genom hela livet. Först när Stellan Mörner går ur tiden 1979 upplöstes gruppen efter att ha varit förenad i 50 år. Därmed blev den en av de längst bevarade konstnärsgrupperna i hela konsthistorien.

På Mjellby konstmuseum Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. finns en stor och permanent samling med Halmstadgruppens konst som gör det möjligt att ständigt visa varierade utställningar av dess pionjärinsatser i svensk konsthistoria.

Vi är så stolta över Halmstadgruppens konstnärliga prägel på Halmstads Teater att vi har valt att döpa våra konferensrum efter dessa herrar.

Vid sidorna av scenen i Stora salongen på Halmstads Teater kan du se tidstypiska målningar utförda av Hans Fagerström och Erik Törning. Fagerströms abstrakta målning till vänster om scenen går att koppla samman med den konkretistiska takmålningen. Hans Fagerström, 1921-2000, var tecknare och bildkonstnär. Han studerade vid Anders Beckmans reklamskola och för Waldemar Lorentzon (Halmstadgruppen). Fagerström var Lorentzons assistent vid utförandet av de dekorativa målningarna i Ryssby kyrka 1951. Hans finns även representerad på Nationalmuseum, i Konung Gustav VI Adolfs samlingar och på Hallands konstmuseum. Du kan hitta Fagerströms konst, såväl målningar som skulpturala arbeten, i flera kyrkor och församlingshem i Halland och Småland. I Halmstad: Sankta Anna kapell, Vallåskyrkan och Martin Luthers kyrka och Harplinge kyrka.

I Stora salongen på Halmstads Teater kan du beundra takmålningen som är utförd av Karl Axel Pehrson och Pierre Olofsson. Två av medlemmarna i konstnärsgruppen "1947 års män". Karl Axel Ingemar Pehrson, 1921-2005, var en svensk målare, grafiker och skulptör. Pehrson studerade vid Berggrens målarskola i Stockholm, vid Otte Skölds målarskola samt för Fritiof Schüldt, Sven Erixson och Otte Sköld vid Konsthögskolan i Stockholm. Han tillhörde 1947 års män och deltog med dem i utställningen Ung konst på Färg och Form 1947. I slutet av 1940-talet framträdde han med ett renodlat nonfigurativt men rörelsefyllt måleri, där färgplan och linjer skär in i och över varandra. I denna stil utförde han och Pierre Olofsson vår takmålning. Karl Axel Pehrson har också formgivit det svenska filmpriset Guldbaggen 1964, en emaljerad och förgylld kopparskalbagge. Ett tidlöst pris som fortfarande delas ut.

Lena Stare var utbildad silversmed och var verksam i Halmstad mellan åren 1982 till 2011. Hon utbildade sig vid Konstindustriskolan HKS (nuvarande HDK), 1955-60, Göteborg.
Lenas konst finns representerad i Halmstads kommun, Ängelholms kommun, Falkenbergs kommun, Nationalmuseum i Stockholm samt Teckningsmuseet i Laholm. Här på Halmstads Teater kan du beundra två fantastiska silvermasker skapade av Lena Stare.

I anslutning till Erik Olssons gallersmide i övre foajén står Liss Erikssons bronsskulptur ”Oskuld”. Liss föddes i Stockholm 1919. Han började studera till arkitekt men avbröt studierna för att istället studera vid Konsthögskolan i Stockholm 1939–44. År 1947 deltog Liss Eriksson i utställningen Ung Konst på Färg och Form, som blev upptakten för konstnärsgruppen 1947 års män. Denna utställning har i konsthistorieskrivningen omtalats som den enskilt viktigaste faktorn för den konkreta konstens genombrott i Sverige. Därefter reste han till Paris tillsammans med sin blivande hustru konstnärinnan Britta Reich-Eriksson och blev kvar där till 1951. Liss Eriksson var en sin tids mest betydande skulptörer. Hans verk pryder flera platser och offentliga rum runt om i landet. År 2000 tog hans levnadsbana slut.

Om du är i Stora salongen så vänd blickarna upp mot taket. Det har dekorerats i konkretisk stil av Pierre Olofsson och Karl Axel Pehrson – två i konstnärsgruppen "1947 års män".

Pierre Olofsson, 1921–1996, var elev vid Otte Skölds målarskolan innan han 1938–1943 studerade vid Kungliga Konsthögsskolan. Han verkade sedan som målare, grafiker och skulptör. Pierre var den ende av 1947-års män som förblev renodlad konkretist. Den nonfigurativa konsten blev hans signum. Genom tydliga färgkontraster skapade han rumsverkan. Intryck av konstnären Paul Klee ledde Pierre till ett geometriskt byggande av roterande rundlar, ovaler och spiraler. På detta sätt uppnådde han illusion av rörelse, en evighetsrytm.