Studenten Elsa hittade hem i Halmstad

Två år senare vill Elsa Larsson inte vara någon annanstans.

– Jag trodde Halmstad var en liten håla. Jag hade helt fel, säger Elsa och skrattar.

Den första chocken kom när hon såg stränderna.

– Jag skickade en bild till familjen och skrev att jag inte längre var i Sverige. Det kändes som utomlands, med de här otroliga sandstränderna. Jag är van vid Norrlandskusten.

Den andra chocken kom när hon insåg att staden hon föreställt sig som liten och tråkig faktiskt hade precis allt hon behövde. Högskolan, hänget, havet – på bekvämt cykelavstånd, dessutom, för Halmstad är platt som en pannkaka.

– Man kan cykla exakt överallt. Det är jag jättetacksam för.

Mer fält än bokhylla

Anledningen till att Elsa hamnade i Halmstad över huvud taget var utbildningen Naturvård och artmångfald. Egentligen hade hon lika gärna kunnat stanna i Umeå, där det också finns biologiutbildningar. Men hon ville prova något nytt, och det som lockade var att programmet i Halmstad kändes grönt och praktiskt orienterat – mer fält än bokhylla.

Och ju längre in i utbildningen hon kommit, desto mer har hennes eget intresse förskjutits. Det som en gång handlade om fiskar och marinbiologi handlar i dag lika mycket om skalbaggar och insekter hon knappt noterade innan.

– Nu kan jag stanna upp och titta och bara tycka att de är fina, säger hon och skrattar åt sig själv.

Vägen in i gemenskapen

Innan lägenheten ens var inflyttningsklar bodde Elsa fem nätter på Airbnb med resväskan öppen på golvet. Hon ville helt enkelt inte missa nollningens första dagar.

– Jag ville så gärna vara med på nollningen. Jag hade ingen aning om hur det skulle bli, för jag kände ingen och kunde ingenting. Men jag ville få vara del av någonting.

Det var därför Elsa inte väntade på att allt skulle vara på plats. Hon flyttade söderut och kastade sig rakt in i studentlivet.

– Jag visste sedan innan att jag ville vara delaktig i studentlivet, och det är väl under nollningen man hittar andra som också vill det.

Det visade sig vara en ganska bra plan.

Det finns plats för olika sorters studenter

Det är lätt att tänka på studentliv som fest och nollning. För Elsa är det framför allt något annat – gemenskap.

– Jag var rädd att jag skulle vara ensam och inte känna någon.

Men i Halmstad hittade hon snabbt sitt sammanhang. Det finns föreningar, pluggstugor, frågesporter och filmkvällar. Studentpuben är öppen på onsdagar och på stan finns ställen som attraherar studenter med schyssta rabatter och roliga event. Men man behöver inte vilja göra allt det där.

– Det spelar ingen roll vad man gillar att göra, så finns det någon form av tillhörighet.

En exotisk bollplan

Själv har Elsa också hittat sina platser utanför studentlivet. Hon promenerar längs Fylleån, tränar klättring på Slottsmöllan, fikar på något av stadens alla mysiga caféer. och pluggar ibland på stadsbiblioteket när hon tröttnat på att sitta på högskolan.

Och så finns en volleybollplan direkt utanför huset.

– Hur sjukt är inte det? Det är en annan grej som känns jätteexotiskt för mig.

En närbelägen volleybollplan är kanske inte det första man tänker på när man flyttar 113 mil söderut. Men det är sådana saker som sätter guldkant på tillvaron.

”Nu är det här vi är”

Nu läser Elsa den näst sista terminen på sin treåriga utbildning. Vad som händer efter examen vet hon inte riktigt ännu.

Hon kan tänka sig att stanna i Halmstad. Ett roligt jobb skulle kunna få henne att välja västkusten – och kanske att kompisarna också hittar jobb i närheten. För även om Umeå fortfarande också är ”hemma” finns det något annat här nu. I början av året blev hon sambo. Plötsligt fick ordet hemma en annan betydelse.

– Nu bor vi och äter tillsammans. Det här är det vi vet. Sedan dess känns det verkligen: nu är det här vi är.

Så var det värt att flytta 113 mil till en stad hon knappt kände? Elsa behöver inte fundera länge.

– Man ska köra. Skiter det sig så skiter det sig. Jag tycker att man inte ska ångra något. Ta det från någon som har flyttat 113 mil – det var värt det, hundra procent. Halmstad är en jättefin stad.

Och till den som fortfarande tvekar har hon ett enda råd:

– Kör!